miarohdin

Idag hände något helt otroligt! Jag skulle på möte på bibblan och travar trottoaren fram.....då kommer en skåpbil, märkt med Svenska lantmännen. Rutan vevades ner och ett manshuvud sticker ut och vrålar "Tjena puddingen!" Jag tittar mej runt och inser att jag är själv på trottoaren och inser ungefär samtidigt att det var nog till mej......eller?
Jag tror det är minst 15 år sen jag fick en så´n kommentar. Jag tror tom att jag rodna....kände mej lite kränkt.....menar du mej? Har ingen aning om vem det var.
Till saken hör också min enormt dåliga självbild/kroppsuppfattning. Frågar du mej hur jag ser ut så skulle jag beskriva mej i 140 kilos klassen. Detta beror på ätstörning jag hade när jag var 15. Jag åt nog inte riktigt förrän jag vänta mitt första barn...alltså vid 24. Det finns fortfarande en liten del av hjärnan som inte är avaktiverad än vad det gäller mat och mej. För det mesta kan jag prata mej själv tillrätta.....

Nisse  som jag lyssnade på igår....hade mycket klokskaper att säga:

Rök inte inomhus

Gräla inte hemma - smutsa inte ner hemmet med bråk

Prata inte sjukdomar så barnen hör

Ta hand om barnen - se dem inte som ett arbete

Ät inte socker

Gå 40 min om dagen - det håller balans på psyket

Rensa bort surkartarna (visserligen dör de 7½ år före oss andra)

Meningen med livet är att vara lycklig. Det säger Dalai Lama      (Jag håller med)